jen

jag har faktiskt börjat erkänna en sak för mig själv nu
äntligen faktiskt...

jag sakar henne, eller.. jag saknar tiden tillsammans med alla och henne.. visst hon är speciell på sina sätt och det satte sina spår i mig. hon var en stor jävla del av hela mig. först kände jag inte hur segt och jobbigt de var utan henne, att inte ha henne på min sida.. men nu vet jag, hade jag haft henne här fortfarande så hade mycket varit annorlunda.. ibland vill jag att de ska vara lite annorlunda jämförelse med nu, men ibland inte. jag önskar vi kunde få upp kontakten igen, men frågan är hur.. jag vet ju redan att det är jag som kommer få smöra om vi ens ska börja snacka igen.. om detta ens kommer funka. att något kan bli så himla upp fuckat så att två personer som är så tajta som ett gummiband bara går av på en kväll.. på en kväll bara går helt av och efter detta så byts allt. jag tror inte vi sagt ett ord till varandra öga mot öga sen den där kvällen.. vi båda tyckte att den andre gjorde fel, och jag står för vad jag gjorde.. för hon gjorde fel, det såg fel ut. och jag som hennes kompis var där, jag ville inte att hon skulle göra något riktigt dumt. men allt blev bara ännu mera fel.. visst, kanske skulle jag aldrig lagt mig i någonting. jag liksom bara undrar..... hur hade de varit nu? hade vi fortfarande varit tighta? det tror jag, men hade de inte hänt de som hänt hade jag aldrig varit där jag är idag. det tror jag inte att jag hade.. två år är soppas mycket.....